Jag har kommit till en punkt då jag har noll koll på känslorna. De är så stora och starka att de tar över hela mig. Jag får helt enkelt bara ta emot och tackla dom bäst jag vill. Är det någon som ens förstår vad jag sitter och skriver??? Jag själv förstår knappt min text...

Men vad gör man då, när man vill försöka förklara någonting som man egentligen VET är för stort? När man vet att inga ord går att förklara med. När man vet att det inte ens spelar någon roll ifall man skulle skriva en bok om hur man känner då den iallafall inte skulle bli rättvis och spegla mina starka känslor. Som skulle få den jag älskar att förstå.

Igår fick jag flashbacks från långt tillbaka i tiden. Det var minst sagt jobbigt. Jag blev ledsen, arg, besviken, rädd, förbannad och sjukt obekväm. Jag slog mig själv i huvudet och skrek: "Sluta Jenny!!" När jag lugnat ner mig insåg jag än en gång hur otroligt lycklig jag är nu, idag. Hur otroligt kär jag är. Jag låg i den där famnen där tryggheten finns och kramade så hårt jag kunde. Länge länge. Jag grät av lycka. Vi grät av lycka. Det är då lyckan inte går att beskriva...

Jag är evigt tacksam att jag fann min stora kärlek. Han har lärt mig så mycket och somsagt fått mig att stöta på många nya känslor som jag inte trodde fanns. Han gör mig mållös. Jag är säker på att det är han och jag nu, imorgon och många år framöver. Fattar ni????? Det är vi! Jag kan knappt ta in och förstå allt. Jag njuter.

Nu blev det väldigt rörigt det här inlägget. Men just nu skiter jag i det, för jag är så glad. Så himla glad! Titta förrestenn vad jag hittade bredvid mig i sängen imorse när jag vaknade då min kära var på jobbet!