Hej hallå dagboken. Hur står det till? Är allt bra? Med mig är det toppen faktiskt! Jag lever livet, tar dagen som den kommer och njuter av alla underbara människor som förgyller mina dagar. Ni som känner mig vet att vad som än händer här i livet så är jag alltid positiv och glad. Jag har sedan en lång tid tillbaka lärt mig att livet är alldeles för kort för att gråta bort. Allt som sker, sker av en anledning och det är bara att gilla läget och gå vidare. Inte för att låta alldeles för egenkär nu, men jag önskar faktiskt att det fanns fler som mig ibland. Jag är så trött på att se hur folk gräver ner sig i skiten och STANNAR där. Det gör skitont i mitt hjärta att se på sånt, och jag försöker verkligen hjälpa de människor som jag älskar med att bli lite mer unstoppable - Det kommer man längst med!! Jag har sagt det många gånger förut men vill bara påminna er igen: Ta ingen skit mina vänner! Ni är värdefulla och unika. Det är inget dåligt med att vara egoist så länge man är en snäll egoist!

Jag är så glad att ni är så många som peppar mig med bloggen. Ni som läst min blogg under en längre tid vet att jag vanligtvis är en hejjare på att uppdatera och dela med mig av mina åsikter. Men nu har jag kommit till en punkt då jag inte vet vad jag vill skriva om. Ska jag vara helt ärlig så är jag nog rädd för att dela med mig för mycket av mitt liv då jag är en väldigt öppen person som står för precis allt jag gör och tycker. Jag skäms aldrig. Jag har alltid varit sån, men om det är bra eller dåligt, det vet jag inte?!

Blir hur som helst skitglad när folk kommer fram och berömmer mig för det jag skriver, att de saknar att läsa mina inlägg. Jag blir rörd när folk ringer, smsar och skriver till mig angående detta. Det är ju ett tecken på att ni gillar mig och det jag skriver så det är inte så konstigt att jag blir glad!! Jag är även glad över er alla som "visar" öppet att ni läser, det är ju inte alla som vågar det... Det är ju nu för tiden hemligt att läsa vissa bloggar och man pratar gärna inte om det utan helst sitter man för sig själv i smyg och kikar. Varför är det så?!

Mitt liv är väldigt annorlunda just för tillfället och har varit det dem senaste månaderna. Jag både gillar och ogillar det. Mest gillar. Jag mår bra och jag har insett ÄN EN GÅNG vilka som är mina riktiga vänner. Jag har även under den här tiden stött på många nya människor som på kort tid har fått en plats i mitt hjärta. Jag är såååå glad att ni finns, ni vet vilka ni är. Jag är också glad att min mamma och pappa finns där för mig all the time. De är underbara, världens bästa föräldrar.

En bild på mig och mamma som är tagen för ett par månader sedan i samband med
mitt och Jessikas projektarbete (därav den annorlunda sminkningen, hehe)