Hej på er!

Jag har nu i fyra dagar undrat vart i helvete mina strumpor har tagit vägen.
Men jag har inte sagt någonting till Simon, utan jag har undrat på egen hand.
Imorse vid frukostbordet undrade han faktiskt samma sak, vart hans strumpor
har tagit vägen. Då erkände jag att jag inte visste vart mina heller var..

.. Vi blev tysta och efter ett tag slog det honom! "Vi kanske glömde det i tork-
tumlaren när vi tvättade i tisdags" Men grejen är den att det var Simon själv
som tvättade samtidigt som jag var i köket och lagade mat.
Han skulle alltså för en gångs skull sköta tvättandet själv, på egen hand.

Efter ett tag kollar han i skåpet under diskbänken. "Helvete, tvättmedlet är inte
heller här" Och i samma ögonblick så slår ytterdörren igen. Jag sitter kvar vid
bordet medan ilskan kokar upp i mig. Hur kan han vara så osmart?! Nu måste
vi köpa nya strumpor, och det är inte det första jag vill lägga mina pengar på,
satt jag och tänkte medan jag åt min äggmacka.

Plötsligt ringer det på dörren, jag öppnar, och där står Simon med tvättmedel,
sköljmedel och massor med strumpor i famnen!! Och såklart ler han sådär
osyldigt och gulligt som bara han kan.

Vipps, så var det hittat och upptaget från källaren igen!!
Bara fem dagar senare.... men det gör väl ingenting!

Och så fortsatte vi äta frukost och planera dagen som vi alltid gör i lugn och ro.