Jag ligger och funderar i soffan. Funderar på hur fort tiden går och att
vi människor borde ta mer vara på tillvaron. Vi måste tänka på att varje dag
är betydelsefull och att alla beslut vi tar leder till hur saker och ting blir i framtiden.
Om 3 år fyller jag 20 vilket känns helt sjukt. När man är 20 anses man som vuxen
på riktigt och då är barndomen förbi och kommer aldrig igen.. Jag som fortfrande 
minns, som om det var igår, när vi sprang omkring på Annedalsgatan lyckiga som
aldrig förr, jag och mina syskon. Vi spelade fotbollsmatcher på gräsmattan och det
man blev ledsen över var när glassbilen inte kom vissa torsdagar, även fast den skulle
komma då. Förr fanns inga bekymmer som vardagen idag kryllar av. Det är kärleken,
kroppen, utseendet, vännerna, familjen, skitsnacket, oron och alla tankar som ständigt
finns med i våra tankar. Ja, ni vet ju själva...

Jag har en ful ovana, att jag alltid går runt och tänker "tänk om...." Vad
var det som egentligen fick mina föräldrar att skilja sig? Tänk ifall de gjort en viss
sak på ett annorlunda sätt, då kanske allting fortfarande hade varit som det var förut.
Vad var det egentligen som gick så snett så att jag för 7 år sedan blev så sjuk så att
jag nästan dog? Varför hade jag var i min mage? Och tänk om läkaren som tvingades
akutoperera mig en andra gång satt på toaletten eller hade råkat fastna i hissen när
mitt larm gick, då hade inte jag levt idag.. Eller tänk om min mamma inte varit med
mig på  sjukhuset i flera månader medan jag låg där, vem hade jag då varit idag?

Livet är så underligt. Jag bär alltid på miljontals frågor som jag vet att det inte
finns något svar på. Men hela tiden ekar "Varför varför" i mitt huvud och jag tänker
varje dag på hur mitt liv ser ut och vad jag har upplevt under mina 17 år. Vissa minnen
förmedlar endast glädje, och jag hoppas att det är det som jag kommer ta med mig
längst i livet. Men det finns så mycket mer känslor som jag bär på varje dag. Hat,
ilska, ånger, irritationer,sorg och allt vad det nu är..

Jag skulle kunna sitta och skriva en bok om det här och det är jag helt
säker på. Men jag ska nog inte lägga ner hur mycket tid som helst på det här
inlägget men jag vill ändå komma fram till det att vi verkligen måste inse att allt vi
gör, säger och bestämmer oss för kommer att ge konsekvenser i framtiden, på ett
eller annat sätt. Just nu, NU, vill jag bara fråga mig själv varför i helvete jag slutade
med  volleybollen för? Det var ju något som jag tyckte var kul, något som jag var
bra på, något som jag brann för. Varför? Vad fick mig att ta det beslutet? Varför?
Varför gjorde jag såhär? Jag vet, jag är helt säker på, att om jag hade fortsatt med
volleybollen så hade jag varit riktigt riktigt bra idag. Jag vet att jag hade varit en av
sveriges bästa spelare. Men, jag slutade för snart fem år sedan, och det är bland
de mest dummaste beslutet jag har tagit.

Jag har gått igenom mycket under mitt liv. Mer än många andra 17åringar,
det vet jag. Jag vet också att jag är bra som jag är! Jag behöver inte göra mig
till, utan jag är en underbar, unik och omtänksam person. Jag vet att jag är snygg,
rolig, snäll och bra trots att jag äter godis varje dag och inte är en av alla dom som
sminkar sig precis varje dag eller en sån som äter GI-mat och är rädd för att bli fet.
Men, det fattas något, något litet extra - Jag vill vara bra på något. Jag skulle inte ha
slutat med volleybollen.. Jag hade haft någonting att brinna för, något att älska, något
som ger mig energi, något, inte någon, för det har jag redan.. Simon, min underbara
pojkvän. Tack vare honom så känner jag mig BÄST! Han påminner mig varje dag om
att jag är bra, och han är den som ger mig den där extra energin som ibland behövs.
Men det är fortfarande någonting som saknas....

Jag vet inte vad jag ska göra åt det här.

The Sounds låten som jag laddade upp överst på det här inlägget har
egentligen ingenting med det jag skrev nu och göra. Men jag lyssnade på
den och tårarna började rinna, jag började tänka på livet och hur förbannat fort
allting går. Jag gråter inte för att jag är ledsen, för jag är glad också. Glad och ledsen
på samma gång helt enkelt. Stolt är jag också. Jag är stolt över mig själv för att jag är
17 år och verkligen vet vem jag är. Vet vem jag vill vara. Jag vet att jag ska lyckas
med något riktigt stort i mitt liv. Jag vet att jag är en person som vågar satsa, som
vågar chansa..