Här hemma på Trollegatan lagas det korvstroganoff och pasta
och vi hjälps givetsvis åt med maten, jag och Simon. Idag fick han
uppgiften att hacka löken och som gick lite sisådär. Hans tårar började
rinna och han gnällde över det mesta. Jag blev såklart irriterad och till slut
brydde jag mig inte utan ignorerade honom. Tokfan går iväg och min puls
ökar. Liksom, hallå, ska inte han hjälpa till mer nu?! Tröttande han?! Ehm.
Nejdå. Han gick bara och hämtade hjälpmedel som skulle få tårarna att
sluta rinna..

Jag tror att han vet om att han inte har så mycket val. Det är ju det som är det
roliga i det hela! Han finner liksom lösningar i det jobbiga när han märker att
han börjar irritera mig. Och ni kan ju tänka er hur mitt gapskratt såg ut när han
kom tillbaka såhär! Och så pratar han bebisspråk och sjunger. Det går alltså inte
att vara arg eller irriterad på honom särskilt länge.

Nu hör jag hur han slår med gaffeln mot glaset ute i köket.
Måste betyda att maten är klar.

Han är bara för go min älskling! Och tro mig, han får mig att skratta så in i norden!