Är det något som jag saknar som fan emellanåt och som jag ibland är och blir väldigt arg på mig själv för att jag la av med så är det volleybollen. Jag började spela.......ja, hur gammal kan jag ha varit..... gick jag i femman kanske? Jag höll iallafall på i några år och som ni förstår så blev volleybollen en stor del av mig, och mitt liv. Jag tror att det är likdant för oss alla nör vi håller på med någonting och när vi hela tiden blir bättre och bättre - Vi blir beroende och brinner för det varje dag. Eller hur?

Jag brann för den här sporten grymt mycket. Inte nog med att jag tränade och spelade själv, jag satt även VARJE söndag och kollade på A-laget när dom hade hemmamatch i "sporthallen" som vi så fint kallar det. Jag missade aldrig en enda söndag utan jag satt alltid bänkad och hejjade till 100%.

Jag minns fortfarande känslan i kroppen, det där härliga adrenalinet som pumpar i kroppen innan man går in och drar matchens första serve och spelet är i full gång. Jag ler när jag minns tillbaka och ser framför mig hur sjukt mycket jag kämpade på varje boll. Jag vet inte hur många blåmärken jag har fått på min kropp efter att jag har slängt mig och försökt räddat bollar. Jag älskar fortfarande våra ramsor som vi körde i laget och den underbara känslan i kroppen efter man har vunnit en match. 

Jag saknar allt som har med volleybollen och göra. Jag ångrar mig så himla mycket att jag la ner med det som jag var bra på. Min önskan är faktiskt att jag skulle ha fortsatt och att jag idag skulle vara en av Sveriges bästa spelare. För ja ni kära vänner, volleyboll är nog fan den bästa sporten som finns!!