Som jag har erkänt här i bloggen tidigare så har jag också lyckats blivit beroende av Paradise Hotel. Eller, beroende var väl kanske ett fel ordval, för ritkigt så är det ju inte. Men ni förstår vad jag menar - Jag kan inte sluta titta på det, jag är fast i det! Jag vet (utan att ni behöver säga det) att säkert 70% av Sveriges befolkning också är det. Först tyckte jag att det var vansinnigt, men efter ett tag så har jag ändrat mig och tänk, att det är ju som vilket program som helst, bara att det är en annan handling. I Paradise Hotel FÅR man ljuga, såra, knulla runt och vara elak - Det är ju lite vad det går ut på, och säkert det som är så underhållande också. Jag vet inte.

Men som min rubrik lyder så finns det alltid gränser. Jag börjar faktiskt skämmas över att jag tittar på Paradise Hotel nu. Inte för att dom ljuger, sårar, knullar runt och är elaka utan för att ni blir så otroligt kära i alla deltagarna och gråter så fort er favorit åker ut. Fan, när jag loggade in på Facebook nyss så trodde jag att alla "facebook-statusar" var ett fucking skämt!! Var och varannan hette någontng i den här stilen: "Neeeeej, Cimon skulle ju vinna. Nu tänker jag inte titta på Paradise Hotel mer. Han var ju bäst. Ut med....." Och bla bla blah.. Folk är som galna när dom skriver ledsna gubbar överallt och fan sitter och bölar på riktigt.

Det jag menar är att om man ska titta på det här sjuka programet så kan man inte göra det såhär seriöst. Fan, det är ju kalabalik och kaos det ska vara. Jag har ingen favorit och kommer aldrig att skaffa det heller, för varenda människa som ställer upp i ett sådant här program lider av någonting allvarligt och kan inte ha mycket innanför pannbenet. Kom igen, det är ett fucking äckelprogram ;) Skit i idioterna som åker ut eller ej... Titta på det och garva er igenom allt som händer inne i huset istället. Upp med hakan, sluta gråt allesammans!!

Ha en bra dag
PUSS!!