Har nu lyckats tagit mig upp ur sängen (jag låg så otroligt skönt att jag skulle velat ligga där hela dagen men jag insåg att det inte var någon bra idè) och masat mig ut till köket där jag nu sitter och äter frukost. Klunkar oboy' och äter två smörgåsar med ost på. "Vadå, skulle inte hon börja med dieten och allt det där" tänker ni nu. Jo, det ska jag, men inte förren på måndag. Ska iväg till Jessika och vara där hela helgen och då har jag inte lust att dra fram några skitdrinkar och sitta och dricka. Vill liksom komma in i det själv först. Känner även att jag är värd ännu en "fri" vecka. Är ju inte direkt superöverviktig så att det är panik, haha! Vem vet, jag kanske hittar en anledning att vänta en vecka till sen?

Jag har inte fått så positiv respons angående min planering om att "gå ner i vikt". Min kära familj tycker i stort sätt att jag är helt galen. Mamma är orolig för min mage då jag har haft problem med den sen jag var så sjuk för, vad blir det.... drygt åtta år sedan (?) Simon tycker att jag är perfekt som jag är. Och när ens pojkvän tycker att man är perfekt så vill man ju inte klaga eller ändra på det. Hm, så det är svårt det här...