Idag är det ett år sedan den tragiska bilolyckan inträffade tre ungdomar utanför Vingåker. Jag sitter med en stor klump i bröstet, fylld med sorg och medlidande just nu. Jag minns det som om det vore igår, då jag fick reda på vilka dom inblandade var. Jag minns hur ont det gjorde i hjärtat, jag grät hela kvällen och natten. När jag vaknade dagen därpå hade jag som "sår" runt ögonen tack vare att jag gråtit så mycket... Det tog flera dagar innan jag kunde prata om det utan att tårarna sprutade och jag skrek för att hela händelsen var så tragisk, hemsk och orättvis.

Det gick i 47 km/h, det var halt på vägen, ett rådjur kom och den kvinnliga föraren bromsade och fick sladd - Så miste hon sin bästa vän! En vän som hon pratade med minst en gång om dagen, som hon kunde göra allt med, och som var hennes trygghet. Han är nu borta, och har varit i ett helt år nu, men saknaden eller tomrummet i hennes hjärta kommer aldrig att försvinna. Även fast han inte finns längre så förändrar det inte henne från att träffa/prata med honom varje dag, för - det är ju hennes bästa vän, någonsin.

Det jag vill säga med det här inlägget är att "vi andra" inte kan leka med tanken hur dom här människorna mår, eller hur Fredriks (han som dog) familj, nära och kära mår. Vi kan inte trösta dom med och säga; "Vi förstår" för det gör vi inte! Vi får trösta dom med genom att finnas och skänka massor med kärlekstankar hela dagen, stanna upp och uppskatta det vi har och slutligen tända ett ljus och säga någonting vi vill ha sagt, eller helt enkelt bara knyta händerna och skänka en tanke åt dom mest inblandade - Familjen, nära och kära, dom två bästa kompisarna som var med i bilen, vänner osv... ♥