Ibland är jag en riktigt mesig liten toffel. Jag och Simon har snart varit tillsammans i 5 år men jag är fortfarande sådär kär och galen i honom. Jag menar, så fort jag är med honom så är jag alldeles fnissig och varm i kroppen, och så fort jag inte är med honom så saknar jag han. Eftersom att vi bor tillsammans så värdesätter jag bland annat middagar väldigt mycket.

Trots att jag var jättehungrig när jag kom hem strax efter 17-tiden idag så väntade jag med maten tills Simon kom hem från jobbet. När han väl kom hem hade han hundra saker och göra och som den största toffeln jag kan vara ibland och som jag är (var?) ikväll så sa jag ingenting utan log och sa att jag skulle vänta med maten.

Eftersom att han sa att det bara skulle ta högst en timme så tog jag en knäckemacka så länge. När det var ca 20 minuter kvar tills den där timmen hade gått så började jag med maten. Nu är klockan 20:25 och han har fortfarande inte kommit hem utan nu har han börjat tvätta bilen........ Hur tror ni det här slutade? Jag fick äta själv såklart!!

Nu har jag precis fyllt på min tomma mage, och sitter nu alldeles ensam i soffan och myser. Astråkigt! Är lite arg och sur på mig själv då jag lika gärna kunde ha lagat mat och ätit betydligt mycket tidigare då jag var så hungrig. Men istället tofflar jag. Varför? Vi tofflar blir ju bara besvkna och ledsna av att hålla på såhär....