Är hur som helst astacksam att jag har min älskade mamma i dessa lägen. Hon är nog den enda (Om ens hon?) som förstår hur jobbigt det är i mitt huvud och mitt hjärta efter allt som jag har varit med om vad det gäller sånt här. Det är bara hennes hand som jag vill ha strykandes på mitt ben samtidigt som jag tar djupa andetag och försöker koncentrera mig på annat. Det är bara hennes varma ord som jag vill höra i bakrunden medan jag blundar och kopplar bort. Det är bara hennes sällskap som hjälper i dessa otroligt jobbiga lägen. Det har alltid varit så, enda sen starten på allt som har med mig och sjukhus och göra.