Har den senaste timmen suttit och pratat med ett par vänner och tänkt tillbaka på tiden som var. Lite om de senaste åren men framförallt om mitt senaste halvår...

Att jag redan som mycket ung tonåring fick vara med om en del (alldeles för mycket!) tragiska upplevelser och händelser är ingen hemlighet. Mina föräldrar skilde sig, jag blev sjuk och låg på sjukhus och svävade mellan liv och död, tappade håret och vägde inte många kilon, såg på när pappa träffade en ny och mamma sålde huset, fick aggregationsproblem, tänkte mycket på döden, gick ständigt hos psykolog, hade svårt att få tillbaka min normala kropp, hade svimmanfallsproblem och problem med magen, tvingades ta cancerprover och flyttade hemifrån i tidig ålder då kärleken tog överhand. Ja, händelserikt har det minst sagt varit (och det här är bara en liiiiiten del av allt!).

Det är heller ingen hemlighet att jag står här idag, efter allt, och är starkare än någonsin. Jag har många ärr efter en jobbig (men samtidigt världens bästa!) tid. Det finns många synliga ärr, bland annat två stora på magen efter mina operationer, samtidigt som det finns osynliga ärr som bara jag själv känner. De sitter i hjärtat.

Jag kan knappt själv förstå hur mycket jag och min kropp har gått igenom. Hur mycket vi har klarat. Övervunnit. Besegrat. Det är först när jag sätter mig ner och pratar om, eller tänker på det, som jag egentligen inser att jag är en sjukt stark och bra människa. För det är jag. Det är vi alla, på ett eller annat sätt.

Ett exempel i mitt fall är att jag fortfarande minns hur de på sjukhuset sa till min mamma: "Hon kommer inte att klara natten..." Jag var så sjuk, hade så ont, att jag inte kunde prata. Jag kunde alltså inte ifrågasätta vad fan de snackade om, utan det enda som gick att göra var att kämpa. In i det sista. Det var precis vad jag gjorde - Jag överlevde. Trots att mitt hjärta slutade slå.

Självklart har jag min underbara familj, mina vänner och andra nära och kära att tacka för att jag finns idag. Men jag har också mig själv och min starka livsglädje att ge äran, för utan den hade jag varit i graven. För länge sen. Tänk så mycket man orkar, fast man inte tror det. Det är därför jag ibland slår näven i bordet eller tar tag och skakar i människor som ser negativt på småsaker här i livet, och som mår dåligt på grund av skitsaker som man själv oftast kan göra någonting åt genom en liten förändring.

Jag överdriver inte när jag säger att folk i min närhet berömmer och peppar mig dagligen på grund av att jag är så stark och säker här på jorden. Två frågor jag ofta får är: "Hur kan du hela tiden vara så glad efter allt du gått igenom?" "Hur lyckas du att aldrig ta åt dig skit från folk?" Ni ska veta att jag MÅNGA gånger höjjt på ögonbrynet och undrat innebörden i frågorna, för svaret är för mig enkelt. Anledningen till varför jag oftast är så himla glad är för att jag är så tacksam över att jag finns, att jag lever. Jag har varit nära döden två gånger och det är så jävla hemskt att det inte går att förklara. Allt jag har varit med om har fått mig att ändra mina värderingar här i livet. Jag är inte ledsen i onödan. Det har ju märkts väldigt klart och tydligt det sista halvåret som jag från början i detta inlägg skulle prata om, innan jag började svamla iväg med känslorna och skrivandet. Mer om det senare - Fortsättning följer...